IKO leder allsvenskan. I jättestor stil. Sex poäng ner till AIK. Tio ner till det som är viktigt – strecket.
Tio. WTF?!?
Det här börjar bli på riktigt. IK Oskarshamn är en SHL-contender, varken mer eller mindre. Visst, tio poäng kan vara ingenting, men det är också rätt mycket. Det är, tja, tio poäng.
I klartext: Karlskoga och Västerås (elva efter) måste vinna fyra matcher fler under vintervåren än vad IKO gör. Med tanke på att IKO bara torskat åtta av 31 so far, så är det rätt tuffa papper att tugga i sig för kanoner och gurkor. Övriga göre sig icke besvär.
Dessutom är det inte Leksand och Modo som jagar. Det är två rätt så lågt tippade lågbudgetgäng.
Kort jinxsagt: det lackar mot allsvensk final.
• • •
Vad är det då som bogserat IKO till denna smått osannolika position?
Jag ska inte gräva er mig i djuplodande corsitugg, inte hylla tränarnas kirurgiska taktiksuccé – utan i stället bara peka på några enskilda saker (och då menar jag inte PP, BP, +/- eller tekningar) som gör att laget ligger där det ligger:
Jonas Engström. Jag skrev en krönika inför seriestart: ”Jonas Engström är inte bäst, men viktigast”. Det var sensmoralen. Fan tro om jag inte får revidera mig här. Jonas Engström är bäst också.
Tidigare har han gjort som bäst 20 poäng i allsvenskan. Nu har han gjort 24 – på 31 matcher. Leder skytteligan, tvåa i poängligan. Det alltså utöver allt det han är allra bäst på: dvs att vara formell och informell ledare på och utanför isen och att kväll efter kväll slita hjärta, lungor, lever, inälvor och strupe ur sin lekamen.
Jag har egentligen bara en sak att säga om Jonas Engströms höst: JÖSSES!
Filiph Engsund. Skulle genombrottet komma, det var frågan? När i så fall, var nästa fråga?
Svaret? I år.
Twinbrother F har inte bara klivit ur Manuel Ågrens skugga och tagit klivet från okej till bra i allsvenskan. Han har tagit klivet från stenhårt jobbande okej-spelare, till en tungan på vågen-spelare som gör mål, assist och en jävla skillnad. 18 pinnar redan nu. Tidigare säsongsbästat var 13. Därtill har han bibehållit sitt hårda jobb och sin defensiva skicklighet. Något som plus 19 – outstanding bäst i serien tillsammans med IKO-kompisen Dahlroth – i plus-/minusstatistiken vittnar om.
Arsi Piispanen. Toppspelare i IKO i många säsonger. Men det har gått liiite på tomgång. Kenttä sänkte lönen. Rejält.
Arsi – 48 år, långsammare än någonsin – tog markeringen som det anstår en finsk gentleman och bjuckar på sin bästa säsong i karriären. Jag ger mig fanken på att 300 pers löser entré bara för hans skull. Stundtals, som med klubban mellan benen i Tegera, varvar han allsvenskan. Flugor ser allt i slowmotion och har typ dubbelt så mycket tid på sig gentemot människor. Arsi Piispanen är en fluga.
Målvakterna. Det såg väl lite osäkert ut på förhand med två oprövade, unga keeprar. Men Christoffer Rifalk och Adam Åhman är i topp hur man än vänder och vrider på statistiken. Tvåa och trea sett till räddningsprocent. Etta och tvåa sett till insläppta/match. Etta tillsammans.
Backarna generellt. Man var ju lite brydd över IKO:s splirrans nya backsida när Björk, Kalle J och Fehérváry drog till SHL. Det var en synnerligen obefogad oro. Zajac och Nilsson vräker in poäng, Dahlroth är allsvenskans kanske bästa back och Kalle Johansson, som är tillbaka, får, tja, ses som ett slags jättestort sparkapital.
• • •
Då har jag inte nämnt: Victor Löfstedt-uppgraderingen Nicklas Heinerö, Joakim Thelin, som gör mål typ varje match, trots att han alltid spelar i fjärdekedjan, JVM-spelaren Filip Sveningsson, Arsis kanadickkompis, Valdix-copycaten Markus Modigs, succéfinnen Kivilahti eller +/–-genierna John Dahlström och Isak Pantzare.
• • •
En annan sak som sticker ut är jämnheten. Vi sätter spotlighten på hur många poäng tian i interna poängligan i varje lag har gjort.
Det speglar tabellen ganska väl:
1. Joakim Hillding, IKO 15 poäng
2. Viktor Grahn, Karlskrona 12
3. Alexander Deilert, AIK 11
4. Victor Berglind, Karlskoga 11
5. Tommy Enström, Modo 10
6. Mattias Karlsson, Leksand 10
7. Erik Ullman, Västervik 10
8. Jesper Johansson, Västerås 10
9. Victor Rollin-Carlsson, Almtuna 9
10. Mattias Granlund, Björklöven 9
11. David Åslin, Södertälje 9
12. Linus Cronholm, Pantern 7
13 Hampus Melén, Tingsryd 7
14. Wilhelm Westlund, Hästen 6
• • •
Frågetecken, då? Inte så många.
Fast, visst. Det är klart. Tre finns det.
Matias Sointu. Victor Öhman-ersättare som hamnat i kölvattnet. Bränt en miljon chanser. Fortfarande mållös. Det finns möjligen nåt i finländaren. Han gör en del fina grejer. Frågan är hur långt in det sitter? Hur långt är tålamodet?
Joakim Hillding. Gissningsvis lagets bäst betalde spelare. Har varit på den absoluta inrikestoppen. Skulle dominera. Det gör han inte. Han är bra, men dominerar inte. Det är det han ska göra. Tia i interna poängligan är så klart långt sämre än förväntningarna. Samtidigt är det ju en jävulsk styrka att kunna ha en lirare som gjort över 40 SHL-poäng bottom six. Det är ofta det som kännetecknar topplag.
Sportchefsfrågan. Jag hävdar att den pågående rekryteringen är den viktigaste IKO gjort på många år. Läget klubben är i (Sveriges bästa lag utanför SHL) och kravet föreningen satt på sig själv (att vinna allsvenskan nästa säsong) kräver sin sportchef. Förutsättningarna och möjligheterna för rätt person är unika i IK Oskarshamns historia. Nu gäller det att hitta rätt snubbe (för det lär inte bli en snubba).
• • •
Hur som helst.
Konklusionen för politiker, tjänstemän och IKO-företrädare är att det så smått är dags att åtminstone börja smyg-googla: ”uppgraderingsmöjligheter av kundytor”, ”tillgång till wifi på publikplats” och ”hur ökar man publikkapaciteten från 3 275 till 5 000?”.