Det kom inte som en blixt från klar himmel, det gjorde det inte.
Två av tre kärnkraftsreaktorer ska stängas för gott, det meddelades redan för ett år sedan. Givetvis leder det till konsekvenser.
Förr eller senare.
Prognosen var senare.
Nu blev det förr.
Efter dråpslagsbeskedet har det gått i en rasande fart.
Det man trodde skulle bli en långsam, i bästa fall knappt märkbar, nedmontering utdragen över många år, har i stället blivit en Mike Tyson-knock rakt i plytet på hela Oskarshamn.
OKG-ledningen trodde för ett år sedan att det inte skulle bli någon övertalighet. Alltså att det skulle kunna lösas med naturliga avgångar.
Ett år senare får 280 personer foten, kicken, sparken.
Tack och hej, leverpastej.
Jag fick en klump i magen redan när ISS, där jag känner flera som jobbar, för ett par veckor sedan fick beskedet att de inte längre var önskvärda på halvön.
En ny, billigare entreprenör skulle in. 60 pers entledigade.
Pang, bom, tack för kaffet.
I bästa fall får väl en handfull jobb hos den nya entreprenören, men de flesta inte.
Hus. Bil. Lån. Barn. Framtid.
En jäkla ångest och tusen hjärnspöken.
Det som i tidningen blir en liten ”jaha, det var ju trist”-artikel, är i andra änden – hos den drabbade – sömnlösa nätter och grubbel över maten på bordet.
Sen kom tisdagens käftsmäll. Johan Dasht, OKG:s vd, verkar vara en slipad rackare. Förbaskat bra hår har han också. Och snygg kostym. Presskonferensen där Dasht meddelade att 280 personer kommer mista sina jobb, var maskinellt utförd.
Charles Ingvar Jönsson-stajl.
Perfekt in i minsta detalj.
Varje ord satt som en smäck.
Dasht la skulden på andra (jag tänker inte bli energipolitisk i den här kolumnen, den diskussionen får ni ta själva i så fall), berättade att svensk kraftverksindustri (om än med andra ord) är i djup kris, visade (om än maskinell) empati och med all sannolikhet fick han klappar på axlarna av höjdarkompisarna i OKG-ledningen efter väl utfört värv.
Jag kan inte klandra honom. Vad skulle han göra?
Men vad spelar det för roll?
280 (tvåhundraåttio) personer är snart arbetslösa och det vänder sig i magen när jag skriver det.
För den enskilde medarbetaren, den OKG-anställde spelar det mindre roll hur det läggs fram.
Snus är snus, om än i gyllene dosor.
Jag vet, de ska inte dö, de kanske inte ens behöver gå från hus och hem, men bakom den där siffran – 280 – gömmer sig så många kvinnor, män, mammor, pappor, fotbollstränare, zumbainstruktörer, hockeyåskådare, Flandenflanörer, skattebetalare och Dressmannkonsumenter.
Alla med en sak gemensam gissar jag – en jävulsk ångest över framtiden.
Andra städer har drabbats hårt (hårdare) tidigare, men det här är första gången – åtminstone sedan den stora varvskrisen på 1970-talet – som Oskarshamn får känna på storsläggan.
280 personer. Det är några stycken om man radar upp dem.
Och det är inte bara de, slarvigt uttryckt, drabbade som drabbas. OKG-devalveringen slår hårt över hela linjen, mot hela regionen.
Ta idrotten.
Jag intervjuade IK Oskarshamns ordförande Tomas Engsund och klubbchefen Martin Åkerberg nyligen.
En halv miljon, så mycket intäkter tappar IKO bara den här säsongen i utebliven kärnkraftssponsring, berättade de.
Oskarshamns AIK:s ordförande Ted Svensson var inne på ett liknande resonemang när vi språkades i Ernemar i veckan. OAIK går på knäna, delvis på grund av kärnkraftsnedmonteringen.
Det slår lika hårt mot alla föreningar. Stora som små. Kanske främst små.
Alla drabbas. Folk flyttar. Färre prenumererar på tidningen. Färre går på restaurang. Färre shoppar.
Och ta restaurang- och hotellnäringen.
Beläggningen i Oskarshamn har varit och är exceptionellt hög. Tack vare främst OKG och Scania.
De där 94-procentsbeläggninarna lär vara ett minne blott inom en inte allt för avlägsen framtid.
Och kanske är det bara början.
Det är egentligen det här som är min svartmålande framtidskonklusion.
Kanske går OKG bara i en dyster bräsch.
Vem vet?
Kanske följer ett pärlband av smärtsamma nedläggningar och utlandsflyttar vad det lider.
Oskarshamns arbetsmarknadspulsåder består som bekant av drygt ett halvt halvdussin stora industriföretag (inklusive OKG). De sysselsätter en förkrossande majoritet av invånarna.
Vad händer om Saft faller för tjeckiska (-ish) locktoner eller om Scanialedningen tar samma starka snaps som kärnkraftsditon?
Att det investerats stora belopp, som det gjort i Scanias anläggning, är alls ingen garanti.
Miljarder kronor har investerats i förbättringar av O2:an. Pengar som nu hamnar i pengahimlen.
För oss som inte begriper så mycket är det så klart en kapitalförstöring utan dess like.
Men nu är det som det är.
Att 280 välbetalda (det är faktiskt en viktig distinktion) jobb försvinner är evinnerligt dåligt för Oskarshamn.
Det viktigaste är att Oskarshamn som stad har sjukdomsinsikt. Kärt barn har som bekant många namn och Otown/Oskis/Ohamn och så vidare mår inget vidare i skrivande stund.
Framtidstron är naggad i varenda kant och oron gnager till oset av fredagsmystaco.
Värre kommer det bli när varslen verkställs och arbetslösheten blir verklighet och inte bara pressmeddelanden, tv-inslag och artiklar.
Med sjukdomsinsikt menar jag att kommunen, i fadd förening med näringslivet, måste gå från ord till handling.
Det var jättebra – och helt nödvändigt – Peter Wretlund redan på onsdagen dundrade ut ett kraftfullt pressmeddelande och slog en pling till regeringen där han berättade att det är lite krisigt i Oskis.
Det var också bra att det under fredagen basunerades att det blir en krisorganisation, nytt projektkontor och en strategigrupp där – håll i er – OKG, staten, regionen, kommunen, universitetet, näringslivet och arbetsförmedlingen ska ingå.
”Regeringen” (hyggligt abstrakt samtalsmottagare, om ni frågar mig) har lovat att komma hit. Men tyvärr har krisorganisationen fått en dålig start, då det blir statssekreterare Eva Lindström som kommer hit.
En underhuggare, alltså.
Känns som det kan kvitta.
Krisgängets första uppgift måste vara att övertala näringsministern Mikael Damberg att pallra sig hit. Det är tamejtusan det minsta man kan begära.
Hur som helst, mitt initiala 0491-infrastrukturella råd till Eva Lindström är: avsätt ett ett par, tre dagar extra för Oskarshamnstrippen.
Vi har ju som bekant varken flyg eller fungerande tåg.
Om vi ska bli lite allvarliga igen.
Det här kommer ju inte som en chock. Det kommer bara ganska mycket tidigare än vad någon trott och negativa spiraler fungerar precis som positiva.
Går det bra, så går det så himla bra.
Men går det åt helvete så riskerar det att gå riktigt käpprätt åt fanders.
En olycka kommer sällan ensam och så vidare.
280 jobb ryker i rappet. Totalt handlar det om 800 pers som över tid får stämpla ut för evigt från Simpevarpshalvön.
Läget är inte alarmerande – det är förbannat allvarligt.
Och nu är det, även om det inte är deras fel, mycket upp till Oskarshamns kommun att reda upp situationen så gott det går. Förekom. Försök åtminstone. Försök så det värker.
Vem annars ska göra det?
Varje kommun är sig själv närmast och har sina trubbel.
Skövde eller Trollhättan lär knappast rycka ut till undsättning.
Oskarshamn ÄR en rik kommun. Det FINNS resurser. Stan är väl byxad ekonomiskt redan i grunden.
Lägg till en miljard på ett, förvisso hermetiskt slutet, mervärdeskonto.
En dryg miljard, till och med. Som ingen vet vad de ska användas till.
Ironiskt nog finns miljarden för att vi slapp slutförvaret. Använd pengarna som defacto finns för att förebygga och rädda det som räddas kan, skyll inte på ”kriterier” och ”statuter” som tidigare reglerat mervärdespengarna.
Nu är det allvar.
Slå näven i bordet i styrgruppen och lev lite rövare. Kommunicera med näringslivet, informera medborgarna, ha en tät dialog med industrierna och – kanske framför allt – ta lärdom och inspiration av Kalmar.
Under 1990-talet och i början av 2000-talet skakade stora nedläggningar staden. Volvo, Bombardier och Cloetta bommade igen. Under en tioårsperiod gick Kalmar från att ha 30 procent av den arbetsföra befolkningen anställda inom industrin till tolv procent.
Jag säger inte att det behöver bli så i Oskarshamn.
Men risken finns.
I Kalmar vändes dödsdomarna till något positivt. Det som för inte så länge sedan var en grå industristad är numera en vitt omtalat handelsstad som fått utmärkelsen Årets sommarstad två år i rad.
Säga vad man vill, men mycket rätt har de gjort där nere.
Förvisso är storebror i söder dubbelt så stor, men det spelar ingen roll.
Det är ambitionen jag vill åt.
Oskarshamn kommer inte få något Ikea, vi kommer inte bli något nytt Kalmar. Men gnistan, ambitionen, viljan, framtidstron och sannolikt en hel massa ovärderlig erfarenhet kan vi sno.
Kommunicera med invånarna, med företagen, med restaurangägarna, med kreti och pleti.
Vad vill vi med vår vackra lilla hamnstad?
Åter till närtid.
Vad skulle då regeringsbesöket/-inblandningen i förlängningen och praktiken kunna handla om? Tja, infrastrukturella satsningar (så att det blir lättare, det är i dag i princip omöjligt, att ta sig hit och därmed mer attraktivt att etablera sig för företag) eller att statliga jobb placeras här är två konkreta saker.
Eller något helt annat. Vad vet jag?
När Mikael Damberg – vi utgår från att han kommer – dundrar in framöver får det inte bara bli ett ”jaha, ännu en kommun som har problem”-besök i mängden för honom.
Jag vill inte låta raljant, även om jag kanske tenderar att bli det nu, men – manifestera, rusta, lobba.
Använd Håkan Juholts namn, charm och mustasch.
Lås in Damberg i ett kopieringsrum i stadshuset och ställ, för säkerhets skull upp Wretlund, Granath och – till och med – den väne och vänlige kommunsekreteraren Per Nygren som en mur i entrén, så att han alldeles säkert inte slipper ut innan han lovat minst ett par hundra statliga arbetstillfällen.
Tvinga Laila Naraghi att lägga häftstift på Dambergs ministerstol dag ut och dag in tills han kirrar en snitsig myndighet.
Ni ska vara en pain in the ass.
Kommunalrådet ska åka på lobbyresa till Stockholm en gång i veckan fram till nästa val. Han ska jaga näringsministern, arbetsmarknadsministern och statssekreteraren Helgeandsholmen runt, tills de hissar vit flagg i flykten och ber på sina bara knän om att få placera en e-hälsomyndighet eller två nere på Brädholmen.
Jag säger inte att det är Oskarshamns kommuns fel att det har blivit så här, det är det så klart inte, men ni ska ta mig tusan gå i bräschen och göra allt i er makt för att rädda det som räddas kan.
Ni är rättare sagt de enda som kan göra det.
För kom ihåg – ni är era invånare.