Foto: Kung Kenny Bengtsson
• • •
Det har gått ett par veckor nu, så det är väl på tiden att jag lite sådär sedvanligt sammanfattar partajet nere på Brädholmen.
Konceptet är så millimeterinarbetat och minutiöst tajmat vid det här laget att det nästan är lite väl ospännande. Allt funkar, nästan så att man blir lite förbannad över hur perfekt allt är.
Festivalområdet byggs i en handvändning (nåja) och under festivalen råder en närmast tysk, maskinell ordning. Allt flyter. Inga direkta köer i vare sig barer eller till toaletter och man kan utan större probs skvalpa runt med sin plastmuggsöl på området trots att det är slutsålt.
Till och med vädergudarna har general Åberg & Co tumme med. Det är ungefär som när Krösus Sork byggde maskiner i nån gammal Bamsetidning som kunde skjuta bort molnen.
Latitud 57 är en, för Oskarshamn, helt perfekt festival som lite säljer sig själv numera. Den lockar man ur huse, hemvändare och även utsocknes.
Alla är där:
Barndomskompisar, föräldrar till barndomskompisar, barn till barndomskompisar, utflugna IKO-spelare, inflyttade fotbollsspelare, Europefans från Tyskland, folk från Linköping, Vimmerby och Kristdala, klasskamraterna från årskurs 3 och – inte minst – alla oskarshamnare som över huvud taget kan ta sig upp på ur soffan.
Vart jag vill komma med den här lilla lyckopillerprologen vet jag inte, men det är väl, antar jag, en hyllning till hela staben kring festivalen.
Jag vill ju, vilket ni vet, helst ha något att klaga på, men det finns fasen inte mycket i det här ärendet. Att en liten ynklig langos går lös på en hundring är väl det närmsta vi kommer.
Sjukt proffsigt, kort sagt.
• • •
Två frågor:
- I två år har det varit utsålt vid 9 000 pers. I år var det lapp på lucka vid drygt 8 000. Varför, undrar vän av ordning?
- På fredagskvällen hade Måns Zelmerlöw spelat klart vid typ 20-tiden. Sedan var det två timmars paus på stora scenen innan det var dags för Mollie (som, no offence, kanske inte heller var den hetaste spelningen). Hur som helst kändes det som en ocean av tid att slå ihjäl mellan Mums och Dregen.
• • •
Såg jag några konserter, då? Jorå. Så här tyckte jag, utan att för den delen ha stått med anteckningsblock.
Måns Zelmerlöw – C C
Kändes roligare på förhand än vad det blev. Nedkokat har Måns en överjävligt bra låt, ett par Mellopasticher och sen inte så mycket mer. Dråpligast blev det när han försökte få publiken att sjunga med in nån låt som 99 procent i publiken (och i Sverige) aldrig hade hört. Vad tror han, egentligen? Det var fånigt. Visst, han är lite härlig och lite sommarskön och passar nog svinbra på gratisstadsfestivaler där musiken kommer lite i tredje hand, men här höll det inte.
Mollie – C C
Jag såg egentligen för lite, men av det jag såg var det spretigare än Kalmar AIK:s hemmadräkter från 1996. Lite nytt, lite gammalt, lite lånat, lite folkrocksnubbar och sen en zzzedvanlig Purple Rain. Inte dåligt, men lite boring. Ändå nån slags steg i rätt riktning. Nu väntar vi med spänning på plattan.
Samir och Victor – C C C C C
Såg förvisso inte en sekund, då var jag på förpärla hos Petra Pan och Pilsdamms-Pär, men här litar jag på mina barn: ”Det bästa vi sett”.
Sean Banan – C
Jag har sett honom tre gånger. Livskvoten är fylld, så att säga.
Niklas Strömstedt – C C C C
Till skillnad från Måns så funkade Poptönten betydligt bättre. Det var faktiskt riktigt bra. Att kunna rada upp ett pärlband med hits som alla kan sjunga med i under en och en halv timme, eller hur länge han nu höll på, är få förunnat. Sen passade det så himla bra med lite mjukishits i solgasset tidigt på lördagskvällen. Bäst var så klart Det går en väg till mitt hjärta, men mycket var bra. Klockbokning!
Europe – C C C C c
För ett år sedan skrev jag att Europe vore en drömbokning för Latitud: ”Hyggligt kreddiga och folkliga på samma gång. Härmed utser jag Joey Tempest och hans vilda Väsbypojkar till en perfekt Latitudbokning 2016″.
Där får man ändå säga att jag för en gångs skull var rätt ute.
Ett tag tänkte jag slå till med en femma här, men I hold my horses. Fyra och en halv får det bli. Jag stod faktiskt längst fram (till vänster – alltid till vänster) och det fullkomligt glittrade av spelglädje i Ian Hauglands svettpärlade panna.
Att sedan John Norum ser ut som en tant numera gjorde inte det minsta.
Jag gillade setlisten skarpt. Klart att jag inte hade hatat en Prisoners in paradise eller så, men jag fick det mesta jag önskade. Last look at Eden var tyngre än jag mindes, Cherokee enorm och Sign of the times höll på att välta den stackars Brädholmen rakt ut i hamnbassängen.
Sedan var givetvis, hur förutsägbar och uttjatad den än är, finalen ett bombnedslag. När Mic Michaeli keyboardade ut första tonen i The Final Countdown-introt stod hela Brädholmen på tå och skrek från mjälten av lycka. Det var lite gåshudigt.
Yngsta tonåring till folk i Magnus Ihses ålder dansade armkrok och hoppade i takt till den 30 år gamla världshiten.
Sen var det ju lite kul att jag fick rätt mot min vän och kollega, herr Larsson. Han var övertygad om att Europe inte skulle funka. Det gjorde de sannerligen – både som biljettkrängare och estradörer. Var det en lunch eller en Vegasresa vi bettade om? Minns inte 
Hur som helst – en topp tre-spelning i Oskarshamn genom tiderna.
Joey Tempest dompterar döderhultsvikare.
Foto: Kung Kenny Bengtsson
• • •
Så, till sist – hur toppar man det här till nästa år?
Min analys är att Latitud 57 i mångt och mycket är en festival som säljer sig själv på att det är just ovanstående – en sjuhelsikes trevlig festival där alla är.
Men det behövs minst ett dragplåster, en headline, att sälja in det med. Folk vill ju ändå ha nåt på scenerna för pengarna de betalar.
Problemet är att de stora drakarna börjar sina. Uggla, Lundell, Ledin, Carola, Europe, Strömstedt, Måns med flera har redan varit här. (Stiftelsen nämner ni inte vid namn).
Vad finns kvar som skulle kunna funka?
Förra året önskade jag Europe och Orup coh blev till hälften bönhörd. Det funkade ju, får man säga. Så jag försöker igen:
Ge mig Orup. Det skulle funka bättre än någon headline gjort tidigare. Jag lovar.
Sen då?
Lena Ph? Absolut.
Håkan? Så klart, men nog omöjlig.
Zara? Se Håkan.
Veronica Maggio? Japp, men börjar nog bli lite dyr.
Amanda Jenssen? Tvärnej.
Winnerbäck? Jorå, men jag vet ändå inte om svårmodsmannen från slätten är en Latitudbokning fullt ut.
Per Gessle? Ska han ut – lägg alla äggen i den korgen.
Thåström? Ja, det kanske är dags nu. Otown är moget för Pimme.
Nåt utländskt? Nä, jag kommer inte på någon rimlig utländsk akt som skulle funka.
Björn Skifs? Alla dar i veckan.
Miriam Bryant? Inte min kopp, men det är väl inte omöjligt att hon skulle fixa att ratta en fredagskväll.
Robyn? Ge mig!
Sen finns det inte så mycket mer i det här landet. Eller har jag glömt någon som skulle funka. Och då menar jag en artist eller ett band som kan toppa en affisch och vara draglok för huvuddelen av de knappa 10 000 besökarna.
• • •
Jag vet ungefär hur jag vill ha det til nästa år. Att satsa på ett utländskt hårdrocksband tror jag skulle funka fint en bit ner i lineupen, men sedan är det bara att ånga på på inslagen väg. Kanske med en lite modernare touch på slottarna just under headlinsen.
I år var det sex ”riksartister” och jag utgår från nåt liknande nästa år. Barnakter får tillkomma.
Säg så här:
Latitud 57 anno 2017:
• Orup
• Veronica Maggio
• Accept/Wasp/Helloween (eller liknande)
• Little Jinder
• Lorentz & Sakarias
• Sven-Bertil Taube.